Förändringen vid 23!
23år och vuxen? är det då man slutar pratar och förklarar för en, då man bara ska förstå allt eller ta reda på det själv? jag är en väldigt frågvis människa med ett stort kontrollbehöv, jag tycker om att veta exakt vad som händer när det händer och varför det häder. helst innan det hänt eller blivit påtänkt!
för ungefär 5 månader sedan så ringde jag till umgdumsmottagningen och skulle ha hjälp med något. Men efter som jag fyllt 23 år så hänvisa dom mig till gynekologmottagningen/barnmorskeottagningen. jag blev då arg och frustrerad och slängde på luren.
Någon tid senare så kommer jag på att jag fått hem en kallelse från gyn om cellförändrings kontroll. för alla kvinner över 23år ska göra en cellförändrings kontroll 1 gång om året. 2-3 månader efter att jag fyllt år bokar jag tid (ca maj). Efter jag varit på cellförändrings kontrollen får jag reda på att jag har en cellförändring. Jag förstår ingeting och vet så otroligt lite om det. (tur internet finns) Det blev läsa runder och fråga närstående.
Skrift utgiven av Cancerfonden
Cellförändringar är inte cancer
"Genom cellprovskontroller och utredning och behandling av cellförändringar kan vi förhindra att cancer i livmoderhalsen uppkommer. Cellförändringar kan ibland vara förstadier till cancer på livmoderhalsen, men kan också vara tecken på en tillfällig virusinfektion. Varje år får cirka 450 kvinnor i Sverige livmoderhalscancer, medan betydligt fler, cirka 30 000 kvinnor, får besked om att de har cellförändringar."
Cellförändring kan hända alla, men att det inte är mer med det. Men hur ska jag veta det. inte får jag någon information om det, på grundskolan, högstadiet, gymnasiet. det ända man lär sig där ä att man ska skydda sig.
Mitt återbesök: i dag va jag va jag på gyn, ännu en ny avdelsning. först ungdomsmottangingen --> cellprovsmottagningen/barnmorskemottagningen och nu gynekologmottagningen. Jag hade bestämmt mig för att gå ditt och säga att jag inte va intresserad av att göra något test i dag, jag skulle ha en man som undersökte mig och kände att det blev för mycket för mig. Men efter 20 minuters förrsening så kalla en kvinna in mig "pust". Jag kände: "okej men då är det inte så farligt". vi går in i ett rum. Kvinnan säger: klä av dig här, lägg dig där och benen där. (jag hade aldrig hunnit öppna munnen och säga att jag inte varit intresserad om läget nu hade varit så)
45 sekunder senare kommer en annan kvinna in (undersköterska/sköterska) det kändes mer eller mindre som hon knuffa in mig bakom draperiet som hon snabbt drog igen. Hon sa: byta om, lägg dig där sen o benen där...
jag lydde snällt.
Men prata och samarbeta kunde de inte. Förvirrade och oförberädda men ändå med en känsla av att de verkligen gjorde detta på rullande bandioch gjort det de senaste 10-åren om inte mer. Tror jag fick höra "du är duktigt" en gång, Små och snabba instruktioner.
Jag ställde en fråga till kvinnan som undersökt mig. En lång stund tittade hon på mig, först som jag vore dum i huvudet, sen som hon inte förstod och sen satt tankegången igång och en stund senare fick jag mig ett ludigt svar, som inte alls fick mig till att först mer av vad som hänt och skulle hända. (som mer eller mindre var min fråga, "vad händer nu") efter undersökningen så blev det någrarutinfrågor till och de sa att om jag inte fått ett svar om 6-8 veckor så skulle jag höra av mig om resultatet. (VA, JAG!?)
Mina tankar: Från att gå från ungmottagningen till "gyn" är en så stor skillnad. ungtagningen, kände jag mig välkommen, förståd, lugn och trygg. de förklarade allt i minsta detalj, ställde frågor och berättade varför de ställt frågan, pekar, förklarar, lyssnar, skriver ner, förklarar lite till och lyssnar lite mera. Jag har inte alltid känt så för dom men med åren och att man acceptera att så här är det och så här går det till så blev det en stor trygghet.
cellprovsavdelningen.(besöket i maj) hade jag en tant i ca 50 års åldern. väldigt trevlig och förklarade och svarade bra på mina frågor. gjorde att jag kände mig lugn och som att detta va klart inget.
Gyn: att få sitta och vänta på sin tur gör ingen lugnare, att bli in kastad i ett rum, med instruktioner med järnhand och utan förklaring vad jag gjorde där, blev inte bättre. Men jag va samlad och försökte förstå. Missförstå nu inte och tro jag tyckte detta va en av de hemskaste upplevelserna jag varit med om, nej. Bara en väldigt förvirrad och väldigt hämnads fylld upplevelse. (går det till så här?)
Att få hem ett papper där det står att man ska på återbesök för att man har en cellförändring, va som ett lite lite steg nämre döden, eller? inte att jag skulle dö utan att jag mer blev påmind om att jag levde precis som alla andra. Att allt kan hända mig, precis som vem som helst. För cellörändring för mig står för canser. Men så är det ju inte riktigt om man läser om det. men ska inte jag veta allt detta innan, ska jag inte fått information mycket tidigare och mycket grundligare nä jag va på plats?
Jag fick ringa till min kära mor som gjorde att jag förstod lite mer. Mamma slänger också ur sig (som den mamma hon är): men när jag va ungefär i din ålder hade jag också det.
Jag förstår vad hon försöker säga, att det kan händer alla och att det är oftast ofarligt.
Men för att hon har varit med om det, är jag mindra odödlig då? Slipper jag undan för att andra får göra det?
Jag tror att dessa tankar har lika mycket jag som är 23år och fått reda på att jag hade cellförändring precis som någon i 30,45,50..års åldern skulle haft. Massa takar utan svar. ska man inte bli bättre stötad i detta?
Förhoppningsvis så är detta bra nu och jag kommer återgå till mina vanliga rutinkontroller. Jag är för ung! Jag till hör ju inte riskzonen precis. En cellförändring är bara en slup sak som lika bra läka ut med tiden...
Nej, bara lite små tankar.. inget vettigt skrivet, mer att ska vår förmåga att förklara och ta hand om människor försvinna när vi har blivit "vuxna"? Är det verkligen helt mitt ansvar att alltid förstå vad som händer?
Jag tror inte på det, jag tror det är en lat och hänsynslös vård jag pratar om...
