maijz

Det är den 29 juni och efter många om och men står jag äntligen på kastrup. Kl är runt 8-9 på kvällen. Mamma är där för hämta mig. Vi lastar in allt i bilen och börjar bege oss mot landskrona. På vägen så pratar vi på som vanligt och vi kommer även in på min magsmärta, jag berättar känslan för mor o hon säger att det är typiskt symtom för magkattar. Ja jo jag hade ju varit lagom stressad den sista tiden o haft mycket att tänka på. Så det är så klart att det är magkattar, varför har jag itne tänkt på det innan!? Mamma kör mig hem till min far. Mamma följer med o sitter o pratar lite med mig o väntar in att pappa ska komma. vid halv 11 snåret kan det va att mamma lämnar. Kort tid där efter (både elinore o pappa är hemma) från ingenstans får jag denna riktiga magsmärta. Jag ligger dubbelvikt på elinores säng o hon försöker göra allt för att jag ska ha det bra. Jag smsar även lite med thess o frågar henne hur man blir av med magkattar. Efter en liten stund släpper den värsta känslan o jag bestämmer för att hoppa in i badet för att se om det hjälper. Och det gjorde det. Ja kände mig fortfarande konstigt öm i hela magen men det hade släppt, jag körde o handlade samarin o åkte sen bort till thess för att prata lite med henne. vid 01.00 va jag kankse hemma igen och gick och la mig.

 

Jag vaknade runt 9.30 den 30 Juni. Jag låg o drog mig i sängen, smsa lite o bara tog det allmänt lugnt. jag hade ju semester o senare på dagen skulle jag ta tåget upp till Kungsbacka för att hänge med en vän... Trodde jag! vid halv 11 kom smartan tillbaka. Och denna gången något så otroligt mycket starkare. Jag bestämde mig för att pröva gå på toa för att se om det släppte, Det jag kommer ihåg är att jag precis kommer ut från min systers rum ut i hallen. Men jag har lykats ta något steg till innan jag faller till marken, mitt högra ben svarar inte. Jag faller rakt mot yterdörren och ner på hallmattan o alla skor som ligger där. O där ligger jag ett bra tag i hoppakrupen, kallsvettas o rör mig inte ur fläken. Detta är smärta... pappa har kommit upp till mig o berättat för mig att nu ska vi faktiskt till sjukhuset. Jag piggnar till efter en stund så jag kan resa på mig klä på mig och även då ringer jag thess. Vi bestämmer jag o thess att jag ska åka till Lunds sjukhus o inte Hbgs som pappa hade tänkt, jag pratar en snabbis med min faster med men sen kör pappa fram bilen o vi beger oss mot sjukhuset.

 

Väl framme på sjukhuset o akuten får jag väl sitta o vänta 30-45 minuter. tiden går fort o smärtan klarar jag av. När jag väl får komma in så berättar jag mina symtom o de tar mig på stort allvar. Jag får ett eget undersökningsrum. En manlig underskötterska kommer in för att sätta fast en massa lappar på mig. Då denna SJJUUUKKKAA smärta i axlen/bröstet kommer. Jag gråter inte ofta av smärta men, men här grät jag ja fy va jag pep... Det gjorde något så in i helvetets ont o den unga snygga undersköterskan viste inte riktigt vart han skulle ta vägen.Stackare!

Denna smärta i axel/bröstet kom tllbaka 2 gånger till men då hade läkare anlänt. Efter många prover o genomgångar så bestämmer läkaren att skicka mig till gyn... Jag blir ditt körd på bår o väl där så vinkar jag av min pappa. "Jag ringer när jag ska bli hämtad".

 

Kl 21.00 på kvällen så brakade helvetet loss. smärtan i magen (som jag inte kan komma ihåg idag) satt igång. efter 4 timmars väntan på operation, nästan ett dygn utan mat o vatten.

Jag kommer ihåg att jag smsa thess o sa att det gör ont då hon svarar: säg till. jag lägger telen ifrån mig. Trykte på larm knappen en gång och sjuksystern kommer in. "nu gör det ont". Jag trycker på knappen 2 minuter senare. När jag tryckte på knappen andra gången så hade läkaren kommit och berättade hur allt skulle gå till där va en massa annan personal i rummet, de hade lagt mig ner i sängen (istället för sittande som jag va innan) o jag kommer ihåg att jag bara klarade av att blinka till då o då annars hade jag ögonen stängde. Det gjorde inte ont som när jag fick ont i axlen/bröstet tidigare på dagen utan detta va någon konstig sorts känsla någon sorts urladning. Jag kommer bara ihåg att jag bara låg där, jag kunde inte röra mig, kunde inte göra allt, det ända min kropp sa va smärta. Tydligen så va min puls också väldigt låg...  När jag tyckt på knappen andra gången så hörde jag läkaren ringa ner till narkos läkaren o sa. "Vi kommer nu, vi kan inte vänta längre" väl nere vid operations salen så försökte jag kolla så mycket som möjlig omkring mig, har ju aldrig blivit opererad förr, spänande! Då jag inte klara av att ha ögonen öppna särskllit mycket o länge så hade jag även det som min nerräkning till jag hade somnat in av nerkosen. Jag titta, blunda, titta, blunda o tillsist hade jag somnat in. Fråns att jag tryckte på knappen första gången o sen kommit ner till operationen va ca 10-15min. Det gick verkligen undan. o herregud så mycket kvinnor där va inne vid operationen. Bara kvinnor...

 

kl 4 va klockan o jag va trevligare än aldrig förr. Ny vaken från operationen! Så fort någon bara gick förbi mig på uppvaket så tackade jag dom så hjärtligt. o Va snälla o underbara alla va. Vilka finna mäniskor det finns, o vad världen är underbar. Nån stund senare så körde det upp mig på mitt rum på kvinnokliniken igen. Vid 7 va jag klarvaken o hade sjukt tråkigt. Men inte från vid 10 kom min läkare in och berättat vad som hänt. Det va meningen att hon skulle gå in med så kallad titthålls operation men när hon precis hade stukit in reskappen i mig så brast skiten, min äggledare sprak. Så de fick snabbt öppna upp mig med kejsarsnitt. Min läkare berättade för mig: "Du hade änglavakt" hon beklagade sig dock lite för att hon va tvungen att öppna upp mig så. hon hade fått skära hur mycket som helst i mig just vid den studnen bara smärtan försvann.

 

Om jag inte åkt in när jag åkt in och om jag inte befunnit mig där jag befann mig då så hade jag förmodligen inte överlevt. Jag hade förblött. 1 liter han jag tappa innan dom fick kontroll på det. vilket egentligen kankse inte är jätte mycket.(kvinnan har ca 3-4 liter blod i kroppen) Men så sa hon.

 

Det sjukasta jag varit med om än så länge i livet. Men jag mår bra nu, har varit sjukskriven en herrans massa här då såret inte riktigt vill läka. men nu är jag nog på god väg, nu vill jag komma tillbaka och va o ha det som innan. Men jag får ta det lugnt, märkar att musklerna o skinnet inte riktigt återhämtat sig än...

 

 

 

I April i år tog jag bild på min mage (fråga inte varför ;)) så jag har ju verkligen före o efter bild. Så här har ni:

Bitter!? nej inte alls ;P